Review - The Seven Deadly Pieces (in swedish)

May 3rd, 2005 in Reviews/interviews

comments closed

Början till något stort

Marimba Flesheaters samt Sju dödliga stycken för thrash metal-band och kammarorkester av Lalle Larsson Dunkers kulturhus 6 oktober.

Det började snällt. För publiken, vill säga. En publik som var det mest blandade som setts i det nya kulturhusets konsertsal. Här satt ungdomar i läder, kedjor och mössor med medelålders damer och herrar i polotröja slips och pärlhalsband. Att börja konserten med duon Marimba flesheaters med bara akustisk musik framfört på piano och marimba var smart. Vi slussades in i Lalle Larssons musikvärld på en välsmord räkmacka.
Vacker, virtuos och lite vemodig. En musik som är smeksam mot publiken men som ställer stora krav på sina utövare. I första stycket “Puppets” fick Thomas Widlund veta att han levde där vid sin marimba. Lalle Larsson hade skrivit musiken så att han fick slå med sina klubbor med armarna utsträckta åt var sitt håll för att kunna leverera de toner som skrivits i noterna. Därefter spelade tonsättaren ensam två stycken på flygeln, det ena så nytt att det varken hade något namn eller stod med i programmet. Själv fick jag associationer till fallande höstlöv som en vindil leker med innan dimregnets första droppar slår ner dem till marken. “Lunchmusic for Small Hungry Cannibals” lekte med fyra olika rytmer, som snodde in i varandra. Ett spännande experiment som visar att Lalle Larssons fantasier om musik knappast hindras av hans teknik som pianist. Båda är gränslösa tycks det.
Slutligen spelades “Marimba Flesheaters”, det stycke som Lalle Larsson skrev till Thomas Widlunds solistkonsert på musikhögskolan i Köpenhamn för två år sedan.
Det som också blev starten för duon med samma namn.

Efter paus blev det så dags för uruppförandet av konserten “Sju dödliga stycken”.
Prologen inleddes med ett gonggongslag, som samlade uppmärksamheten både hos musiker och publik, precis som till “Radioteatern ger…” Mycket effektivt.
När sedan “Högmod” skulle illustreras blev det fullt ös med hela sättningen på scen.
Något dansande i gångarna syntes inte till, men en och annan fot gungade och mer än ett huvud nickade i takt. “Girighet” började med fallande mynt och rasslet från en kassaapparat. Musiken smög sedan in och blev mer och mer våldsam.
För mycket vill förstås ha mer. “Otukt” med Niklas Fredins läckra improvisationer på sin trumpet illustrerade besatt kåthet som efter hand förvandlades till eftertankens kranka blekhet. Eller var det rent av kärlek?! Sedan måste jag erkänna att jag tappade kollen på “synderna”. Kanske berodde det på att gitarristen i metalbandet Darkane plötsligt tvingades lämna scenen för att hämta en ny säkring att ersätta den trasiga. Eller att publiken så gärna ville applådera att den ibland avbröt mitt i de olika satserna och inte bara emellan. Men det gjorde knappast något, för musiken var fantastisk.
Så varierad och gränslös Emellanåt var den förförande vacker, som när stråksektionen hade solo, ibland tillsammans med kontrabasisten Jan Karlsson och elgitarristen Stefan Rosqvists sugande toner. Då rann snålvattnet till. Det måste ha varit “Frosseri”!
Emellanåt spännande med slagverk, vibrafon, piano, trummor, stråkar, blås, ja allt tillsammans. Hela tiden med en klart urskiljbar rytm och puls i botten.
Bara en gång drogs det på så smärtgränsen nåddes hos delar av musiker och publik.
Det var i avslutande “Lättja”. Men det beror kanske på att denna är den synd Lalle Larsson själv tycker än den mest dödliga. Lättja och likgiltighet är det mest förgörande och ödesdigra. Var detta hans sätt att försöka ruska om oss?
När jag gick ut från konserten förstod jag att det här är bara början.
Den här tonsättaren och musikern kan gå hur långt som helst.